Jag axlar rollen som Amanda Ripley och året är 2137. Christopher Samuels erbjuder oss att följa med besättningen till rymdstationen Sevastopol för att leta efter den svarta lådan för rymdfärjan Nostromo – som hennes mor befann sig på.

Ingenting står dock rätt till på Sevastopol, döda kroppar och blod tapetserar golven, och ett främmande hot sätter skräck i alla överlevande. Ingen litar på någon, och det handlar om en kamp på liv och död där de flesta endast ser två alternativ – att döda eller att bli dödad.

Stämningen är både mystisk och skrämmande, och pysande rök från sipprar ur ventilerna. Det kan kännas som en struntsak, men jag har aldrig tidigare sett en sådan verklighetstrogen rök som sätter sin prägel på Alien Isolation. De trånga gångarna är inte – i varje fall till en början – tråkiga och gråa, utan istället undrar jag vilken fara som ska lura bakom nästa hörn.

Jag tog denna bild (som blir större om man klickar på den) via Share-funktionen på PS4 för att visa den snygga röken, men det ser betydligt bättre ut i realtid.

Jag ska vara ärlig, jag har aldrig tidigare sett Alien-filmen – originalet från 1979, men The Creative Assembly har gjort ett fantastiskt jobb med att införa en klassisk framtidssyn. Sevastopol är fylld av dator-liknande teknik som vi hittar långt tillbaka i tiden, och att läsa loggar från stationens tidigare besättning på en gammal dator kittlar lite extra i den nostalgiska maggropen.

Jag har bara skrapat på ytan av Alien Isolation, men det känns som att utvecklarna har lyckats med en kombination av moderna och klassiska element. Vi kan skapa våra egna förnödenheter, trycka i oss medicinsprutor och gömma oss i skuggorna för fienden – som ofta går vinnande ur striden om man förlitar sig på Rambo-stilen. Livmätaren fylls inte på automatiskt, och det får mig att tänka tillbaka till gamla skräckspel som Resident Evil – jag spar på mina medicinsprutor så länge jag bara kan, och får man en kula i huvudet innan man hinner hitta en gammal klassisk telefon med sladd (så att man kan spara manuellt) får man snällt börja om från senast sparade tillfälle – på gott och ont. Det irriterar mig när jag behöver spela om sekvenser som jag redan tagit mig igenom, men samtidigt gör det att jag räds ännu mer för att dö.

The Creative Assembly har skapat en fantastisk skrämmande stämning med hjälp av härlig design, ljuskällor och ilande musik. Att vi får axla rollen som en vanlig person som måste gömma sig för hotet istället för att vara en stenhård överdådig supermänniska gör det bara än mer skrämmande. Hittills har jag precis stött på monstret – den Alien som smyger runt på Sevastopol. Jag hör stegen eka, och jag är inte längre lika stadig på handen. Jag fattar en telefon, sparar och tar en behövlig vilopaus – precis som jag gjorde när jag hittade de lugnande rummen med sparmöjligheter i Resident Evil.