Treasure är några av mina favoritutvecklare när det kommer till shot em’ ups, men det är först nu som jag köpt och fått hem Bangai-O till Dreamcast (spelet släpptes först till Nintendo 64.) Och jag fastnar direkt för den avskalade spelunderhållningen.

I mitt tycke ska ett riktigt bra shot em’ up strunta i filmscener och en handling (även om det är något jag prioriterar mycket i diverse andra genrer.) För några veckor sedan retade jag mig rejält på Gunbird 2 som skulle avbryta ett annars ganska behagligt flyt med en massa dialog. Efter bara några minuter med Bangai-O förstår jag att vi slipper sådant dravel.

Visst finns det någon story där i bakgrunden, något vi kan kika närmre på genom baksidan av fodralet, eller kanske i manualen (som jag inte rört, annat än att kolla dess skick,) men det är den fantastiska mängd explosioner, sköna tempo och diverse hinder som ändå kräver några sekunders tänkande. Bangai-O är smart, snyggt och otroligt underhållande – baserat på min korta speltid med Treasures gamla klassiker.

Det jag stör mig på är emellertid bossarna, där det faktiskt går att fega sig till vinst. Genom att ställa sig på marken (då vi styr ett kraftigt teknikpaket med ben och fötter istället för en flygande farkost) och endast rikta sina skott mot fienden förstörs både fiendeelden och bossens hälsomätare utan att man över huvud taget tar skada. Även om man inte behöver utnyttja detta stör det mig att det faktiskt går.

Men, på det stora hela är den första tiden med Bangai-O otroligt positiv, och jag kommer definitivt återvända till actionfesten utan att bry mig om dess bakgrundshistoria.