Dreamcast: Så bra står sig Crazy Taxi idag

crazy taxi dc
Time to make some craaaazy money, are you ready?

Crazy Taxi var fantastiskt när det släpptes. Det hade otroligt snygg grafik för sin tid, var fartfyllt och väldigt personligt, men jag hade mina farhågor innan jag återvände till Segas taxi-lir. De flesta äldre bilspel som jag återvänt till på senare tid har verkligen lidit av en seg kontroll och taskig bilduppdatering, och Crazy Taxi klarar sig halvvägs på dessa punkter.

Det talades om en perfekt arkadkonvertering när det släpptes till Dreamcast, och spelet kastar oss in i hetluften på en gång. Redan efter att den första, alternativt andra (om man börjar med att köra en resenär som vill åka en lite längre sträcka,) körningen som man blir tilldelad fullkomligt flyger den gullackade bilen nedför en San Francisco-inspirerade backen med pulshöjande musik signerad Offspring (en av mina personliga 90-talsfavoriter på den tiden.)

Här hittar vi en personlighet som saknas i de flesta av dagens Sega-spel, och det glädjer mig att det inte bara var minnena som blivit förfinade med åren. En av höjdpunkterna är när jag plockar upp en präst som fullkomligt älskar när jag kör som en dåre i trafiken, och självfallet ska han till kyrkan.

crazy Taxi san francisco

De två städerna som vi har tillgång till i Dreamcast-versionen är fulla av liv, och känns mer levande än vad vi kan hitta i många av dagens spel. Vi slipper tråkiga transportsträckor, och städerna består endast av landmärken som man verkligen kommer ihåg. Samtidigt förhöjs den sköna retrokänslan när någon vill åka och handla kläder på den officiella Fila-butiken (visst finns märket kvar än idag, men jag upplever inte att det är lika starkt i Sverige längre.)

Dessvärre lyser bristerna klarare idag än när jag var ung och förblindad av den – för tiden – fantastiska grafiken. Visst ser spelet trevligt ut rent estetiskt, men det blir större problem när bilduppdateringen sjunker ordentligt, och platser utanför själva huvudvägen kan ibland få bilen att rent av fastna rejält. Jag förstår själva poängen med att spelarna ska bli gynnade av att hålla sig på vägen, men det flyger många svordomar när jag har svårt att komma loss efter att ha lämnat av någon på angiven destination.

Hade Crazy Taxi varit nytt idag hade jag fortfarande tyckt att det är en humoristisk pärla som blir mer och mer beroendeframkallande ju mer pengar som samlas in varefter att man hela tiden förbättrar sina resultat. Att styra bilen fungerar inte alls så tokigt som jag befarade, och även om det känns som att bilen väger max tio kilo handlar det om riktigt skön och underhållande arkadkänsla istället. Men hade det varit ett fullprisspel skulle jag – förutom högupplöst grafik – vilja se ett något djupare upplägg. Det finns en del sidosysslor att pyssla med, men tyvärr inget som är värt tiden, och jag hade gärna sett att det fanns några sköna hemligheter att låsa upp.

Crazy Taxi är helt enkelt ett riktigt skönt Dreamcast-spel som bibehållit den sköna arkadkänslan ända in på 2014.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s