Idag fick jag hem Jet Set Radio till Dreamcast samt Saturn-versionen av Resident Evil. Capcoms första del i deras skräckserie (som blivit mer av en actionbomb på senare tid) har jag tidigare spelat till Playstation och nyversionen till Gamecube, men det ska bli intressant att testa spelet till Sega Saturn.

Jag hade bara tänkt att testa Jet Set Radio under kvällen, men tiden rann snabbt iväg inpå småtimmarna. Det beroendeframkallande upplägget, den skruvade humorn och stilen samt ett fantastiskt underhållningsvärde kändes faktiskt betydligt mer behaglig än när jag importerade spelet från Japan när Segas kritikerrosade spel släpptes först i öst. Jag hade den dåliga smaken att sälja det något år därpå, och graffitispelet försvann faktiskt ganska omgående från min spelradar. De högt ställda förväntningarna och föreställningen om att jag väntade på något helt annat förstörde det hela för mig.

Nu var förväntningarna istället väldigt låga, och även om det är bökigare att styra kameran med Dreamcast-kontrollen än dagens dosor som även har en högerspak fungerar det förvånansvärt bra.

Att jagas av en skum poliskår i Tokyo-to samtidigt som våra huvudkaraktärer sprider sina budskap med hjälp av sprayburkar har nog aldrig varit så underhållande, och stämningen samt spelets starka identitet lyser klart igenom. Att det också bjuder på en utmaning som vi sällan ser i dagens spel är inte heller något som gör upplevelsen sämre, och när det gäller Jet Set Radio är det inte heller några magiska retrominnen som grusar min goda kritik. Jet Set Radio fungerar otroligt bra även i dagens spelklimat.