Hela karaktären Hatsune Miku är datorkonstruerad, och då menar jag även hennes sångröst. Resultatet kan liknas vid autotune, men det är ändå något mer än så.

Det känns lite som om man skulle erkänna – som vuxen – att man tycker om låten Boten Anna av Basshunter. Men jag tycker – musikstilen till trots – att Hatsune Miku Project Diva f innehåller flera riktigt beroendeframkallande låtar som inte går att tröttna på.

Det är ruskigt japanskt, på ett bra sätt, och jag hade trott att det skulle vara någon typ av Parappa the Rapper, men alla möjliga knappkombinationer är betydligt mer avancerade än så. Och det är inte lätt att vara Hatsune Miku – och hennes vänner. Redan under den första låten får jag bita i det sura äpplet och försöka igen och igen. Det är tur att låtarna i de flesta fall är riktigt beroendeframkallande – ett ord jag inte brukar använda för att beskriva musik.

Som jag tidigare nämnt så har jag valt den fysiska versionen till Playstation Vita, och då det endast släpps via Playstation Network i USA och Europa är spelet i stort sett helt och hållet på japanska. Men, förutom att det är lätt att förstå själva grundkonceptet finns det en riktigt bra översättning – med bilder – på Wikispaces.com. Översättningen gäller dock Playstation 3-versionen, men de är näst intill identiska – förutom att man någon gång ska använda touch-skärmen istället för att använda styrspakarna.

Hatsune Miku Project Diva f är en av årets stora överraskningar, och det är väldigt lätt att fastna framför konsolen i flera timmar för att sedan undra var tiden tagit vägen.