Det var ungefär kring december 2000 – då Shenmue släpptes till Dreamcast – som jag började skriva om spel. Något jag både haft som yrke och fritidssysselsättning efter dess. Ni vet tiden då ordbajseri, på ren svenska, var inne och den som lyckades klämma in flest svåra ord van.

Som en särskrivande 13-åring började det emellertid knackigt. Jag hade fått ett erbjudande om ett skribentuppdrag på en kommande spelsida ”som skulle bli störst i Sverige inom digital underhållning” – en tro alla verkade dela under spelsidsexplotionen som drog igång kring sekelskiftet. Då låg min kraft emellertid på att få fram så mycket text som möjligt, samt givetvis pressa in ord jag knappt förstod, och budskapet samt strävan efter att skriva en så intressant text som möjligt som visade mina åsikter på bästa sätt fanns inte riktigt där.

Text efter text skrevs – korta avhuggna meningar med informations-babbel som antagligen fick vem som helst att tröttna bara av åsynen. Sedan började kråksången som gjorde mig galet förbannad, trots att jag hade fått enormt med beröm efter varje text fick jag veta att jag inte var tillräckligt bra för att skriva för sidan ”som skulle bli Sveriges största spelsajt.” Det var rätt hårt för en tonåring som hade ställt in sig på att få hem recensionsexemplar och få sina texter lästa av flera tusen varje dag (skev verklighetsbild fanns det gott om).

Så här i efterhand är det rätt roligt att skratta åt, men jag tycker nästan synd om mig själv när jag tänker tillbaka på hur många timmar jag la ned i veckan på att pressa fram texter. Visst var det roligt, men när man först fick den ”konstruktiva kritiken” som det kallades – efter att ha blivit kapad från projektet – genom hur chefredaktören då förklarade hur man skulle inleda en recension av Shenmue, var det hårt. Jag minns nästan ”förklaringen” ordagrant:

”Med löpande steg kommer Ryo Hazuki, Shenmues superhjälte, med stora snabba springsteg flåsande fram, och snön knastrar under fötterna. Snöflingorna dalar ned för himmelen, och jag vet direkt att det inte var någon medioker upplevelse jag har gett mig in på.”

Jag är absolut inte bitter, och jag minns inte ens personens eller sidans namn, men vi var nog båda i behov av förändring om vi skulle arbeta med ”Sveriges bästa spelsida.” Hans förklarande ”kritik” och fortsatte i samma anda i ett par stycken till, och jag vet inte riktigt vem han försökte lura. Sen kan man fråga sig vad det egentligen var med ordet ”medioker” och svensk spelmedia för tio år sedan. Det var nästan lag på att det skulle inkluderas i varje recension om ett spel som inte höll måttet.

En hård spark i arslet och jag sadlade om och förändrade hela upplägget. Sedan försvan jag till Xbox SE och de andra projekt jag arbetat med sedan 2000-talets början.