Angelo berättar om sina minnen av Soul Calibur till Segas Dreamcast, och sätter betyg på den moderna klassikern.

Som liten så tyckte jag väldigt mycket om fighting-spel och Street Fighter 2 var det spel som väckte intresset för genren hos mig. Jag och min bror spelade det en hel del, jag hyrde det om och om igen till min Mega drive. Sedan lyckades jag övertala mina föräldrar att få köpa Mortal Kombat 2 som jag fått upp ögonen för trots att det var rätt mycket grövre än Street Fighter 2. När PC:n sedan gjorde intåg i mitt liv blev det en rad 3D-fighting-spel istället, FX Fighter, Virtua Fighter, War Gods och andra, men på något sätt liknade alla varandra och kändes rätt stela för mig efter ett tag. Så en dag gick jag ner till en lokal spelbutik I Ystad och det var precis när Dreamcast nyligen hade lanserats.

Jag såg två killar stå och testa demo-exemplaret av Dreamcast och på skärmen såg jag något som såg ut som en film med slagskämpar i, eller var det en film?

Soul Calibur var spelet, helt otroligt snyggt och stilrent, jag var helt chockad, kunde man göra spel så avancerade och snabba? Allt gammalt ryckigt från tidigare fighting-spel var borta, inga synliga polygoner eller stelhet, utan en enda fräsch, vacker cool syn. Spelkänslan var väldigt bra och alla rörelser var hundraprocentigt verkliga. Jag började direkt fundera hur jag skulle jag kunna samla ihop till en Dreamcast och Soul Calibur. Men turligt nog så fyllde jag år en kort tid efter och gissa vad som var i paketet? Jo en Dreamcast med tre spel, varav ett var just Soul Calibur. Jag och min bror spelade det så att det nästan började brinna i tv-apparaten och upplevelsen av Soul Calibur går inte att slå än idag. Jag har spelat alla uppföljarna samt andra nya fighting-spel, men inget slår ursprungsspelet. Soul Calibur är och förblir det bästa fighting-spelet som utvecklats enligt mitt tycke, det födde en ny generation fighting-spel och det var väldigt kul att det var Dreamcast som introducerade den.

Jag ger Soul Calibur 5/5 som fightingspel utan tvekan.

Betyg: 5 av 5

Av: Angelo Westerberg