När jag var liten på 80- och i början utav 90-talet var Turtles något som fanns på var och varannan unges läppar. Leonardo var den självklara favoriten med sina två svärd, och ingen klarade av att göra en Turtles-grimas utan att se ut som ett rejält fån. Turtles: The Hyperstone Heist till Mega Drive var som skapt för mig – det kändes som att spela den tecknade TV-serien – och jag köpte det igen för drygt två månader sedan.

Bakpå fodralet kan vi läsa följande riktigt sliskiga (och smått fantastiska) 90-talsbeskrivningen:

”Shredder har stulit den kraftfulla Hyperstenen för att krympa New York. men, brott lönar sig inte: det är nu upp till  dig att leda våra hjältar för att förhindra en katastrof!”

Men vad finns under ytan hos Turtles: The Hyperstone Heist som lockar år 2014?

Det är fortfarande riktigt snyggt med en palett av färgglada färger med mycket röd, grön och gul färg. Att spela två personer i samma soffa är en riktigt stämningshöjare, och något som ofta glöms bort i dagens storspel där vi måste sitta uppkopplade i olika delar av världen för att kunna spela med varandra.

Det är fullt ös från första sekund med kaststjärnor, fotsoldater och andra kända ansikten från Shredders armé. Bossarna är ofta påhittiga, men det är de små detaljerna som gör spelet unikt för sin tid. Ta bara bilen som åker fram i en av de inledande sekvenserna som ett exempel. Spelet är fullt av sådana ”scriptade” sekvenser som kanske inte får någon av dagens nyblivna spelare att tappa hakan, men för oss retrorävar är det små men väldigt värdefulla detaljer som sätter en oerhört snygg prägel på helhetsupplevelsen.

Min flickvän – som inte är speciellt insatt i spel – fastnade kanske inte pladask för Turtles: The Hyperstone Heist, och efter ett par timmar tröttnade faktiskt även jag på Konamis klassiker. Jag blir inte lika begeistrad idag som jag blev för 20 år sedan, men det innehåller en rejäl dos nostalgi för oss som var med när det begav sig.