”Kärleken till Sega” är rätt krystade ord, men det var faktiskt vad som föddes när jag fick ett Sega Mega Drive-paket tillsammans med ett stycke Sonic the Hedgehog någonstans i början utav 90-talet. Jag var trött på tjocka rödklädda rörmokare, och när jag fick min allra första egna spelkonsol (NES-enheten var min storebrors, och ni vet ju hur sällan vi småbröder får röra deras saker när vi är små) och Sonic kutade rakt in i hjärtat.

En varm sommardag efter att jag spelat mig trött på något som skulle kunna liknas vid fotboll (vad kan man förvänta sig av en Tommy som 7, 8-åring) lyckades jag äntligen krossa den sista av Dr. Robotniks robotliknande maskiner, och euforin var total när jag klarade av mitt allra första spel.

Men kort efter att det – för tiden – magiskt snabba Sonic-spelet kom dock tristessen, spelet var ju avklarat, och det fanns inte längre någon spänning kring vad äventyret skulle erbjuda. Jag hade vänt ut och in på Sonic Teams Mario-konkurrent, och när inkomsten bestod av en månadspeng på 20 kronor – 240 kronor om året – upptäckte jag alternativet att hyra spel.

Efter att ha fått uppleva och avverka spel som Fantasia med vattenbärande sopkvastar och en helt magisk sagovärld, fastnade jag rejält för Elitserien 95. Möjligheten att köra ligaspel var en rejäl evolution för sportspelsgenren (även om vi kunde det redan i fotbollsspel till Amiga, men utan möjligheten att spara) och jag samt mina kompisar kämpade rejält för att få spelare att dessutom vinna poängligan.

Någonstans mellan hyrda spel, besök på Tvspelsbörsen med mängder av bytta Mega Drive-äventyr och en enorm längtan efter födelsedagar och julaftonskvällar så växte ”kärleken till Sega.” Enda fram till Sega Dreamcast gick i graven – rent produktionsmässigt – var jag en ‘die hard’ Sega-fanboy som förpestade forum med att kasta skit på andra konsoler och framhäva alla toppspel som släpptes under företagets storhetstid.

”Sega does what Nintendon’t.”